Aspergers syndrom, ett annorlundaskap

Jag heter G. Jag är född 50-talet. Jag har diagnosen Asperger syndrom och ADHD. 

Min diagnos  fick jag runt-98. på papper och ADHD 2011. Men det började pratas om AS och ADHD ett par år tidigare. Det blev tillslut en AS- diagnos. Idag vet jag att jag  har ADHD och medicinerar med concerta. Då den inte håller hela dagen så tar jag en påfyllnadsdos under dagen.

Att göra en ADHD utredning, det var mycket jobbigare än vad jag trodde innan den började. Insåg inte att jag hade kvar så mycket av de svårigheter som min AS med för. Trodde att jag hade slippat till dessa.... men så är de inte, de ligger där på lur under ytan.

För mig var det en otroligt stor lättnad att få ett namn på min känsla av att inte passa in på "riktigt". Nu kan jag tillåta mig att släppa på kraven att vara som alla andra.

Att det dröjde så länge innan jag fick ett namn på  min känsla av att inte passa in, berode nog på min ålder och den erfarenhet jag hade av ett "vanligt" liv. Jag levde mitt liv med hjälp av strategier. Idag har jag lärt mig att strategier är bra att ha, men när livet kommer ikapp mig så orkar jag inte alltid använda dem.

Stategier är till för att användas i nödlägen och med försiktighet, för att minska risken för härdsmälta.

Vilket gör att jag tillhör de som befinner sig i en "gråzonen", iaf  ur en utomståendes perspektiv, och vid det första mötet. 

Jag skulle nog säga at jag är överlevnads smart.

Att få ett namn och en diagnos (beteckning) är nog minst lika viktigt för oss i den här gruppen, som för de som har en mer tydlig (synlig) problematik. 

Det syns inte på mig att jag har AS. Men den som är riktig lyhörd och uppmärksam kan nog märka att jag inte når riktigt ända fram, när det gäller att umgås och kommunicera i vissa sammanhang.

Man kan nog säga att jag har det lindrigt (osynligt), Vilket inte alltid är det lättaste, eftersom kraven och förväntningarna  utgår från vad som gäller för  de flesta andra i vårt samhälle. NT normen.

Att vara verbalt slagkraftig är inte alltid en tillgång, om man blir bedömd och betraktad utifrån. För egen del så ger det mig möjligheter att ta påverka, bevaka och se till att jag får det som jag vill ha det (på mitt vis).

Jag brukar likna det med två kugghjul som går i varandra, där det ena är mitt AS- hjulet,  som är lite rundat i toppen, så att det inte riktigt passar in, när det ska haka fast i NT-hjulet.  Och så har jag mitt ADHD-hjul som rättsom det är spränger alla  gränser. I mitt fall så är det inte alla kuggarna som är defekta. 

 AS för mig handlar inte om praktiska synliga svårigheter, utan mer om den känslomässiga och sociala biten. Att nästan aldrig få en känsla av meningsfullhet och sammanhang i att vara delaktig i situationer som handlar om att dela en gemenskap.

Jag brukar säga att jag har en "vet känsla" jag vet hur den ser ut, men kan inte känna den i mig. 

Det hjälper inte att veta intellektuellt vad man förväntas dela. För mig innebär det att jag kan närvara, utan att sticka ut. För mig är det ett heltids jobb att analysera min miljö och situation och få ADHD:n att inte ta allt för kreativa och kvicka banor. 

Miljön och samnahanget som jag förväntas vara en del av, har därför en avgörande betydelse för vad jag orkar, hur jag fungerar och hur jag mår.

Jag lärde mig mörka mina svårigheter genom att imitera/kopier andra. Jag blev och är en riktigt bra "skådespelare".

Jag är överlevnads smart, har ett högt ÖQ med andra ord. Vilket också gör att utomstående har svårt att förstå att det finns en funktionsnedsättning.

Jag levde halva mitt liv i ett "korthus" och med en lånad identitet, som kunde rasa när som helst, vilket det också gjorde. Här höll mitt liv på att ta slut......

Det var då jag hoppade av arbetsmarknaden och lämnade barnomsorgen som förskollärare, efter 20 år på arbetsmarknaden. Numera är jag en fri, lycklig och nöjd förtidspensionär.

Jag är fattig på pengar, men rik på tid. Tid är något som jag behöver liksom möjligheten att få göra på mitt eget sätt. utan att hela tiden behöva stångas med min omgivning

Utan min sjukersättnig skulle mitt liv inte fungera. Utan bara handla om en ständigt kamp för att orka överleva. till min hjälp har jag min hund, han är ett socialt hjälpmedel. Han bygger upp ett kontaktnät och sociala möten i min vardag, ger struktur på min dag och ett perfekt sällskap som ger motion, livskraft, sammanhang och livskvalitet .

Jag gick tio år i samtalsterapi.  En blandning mellan vanlig traditionell samtalsterapi och KBT inriktad hos en privat psykiater ansluten till FK. Denna blandning var en lyckträff för mig.

Jag lärde mig ett nytt tankesätt och till slut insåg jag att det fanns många fler val en vad jag trodde och hade uppfattat. Jag lärde mig att utgå från mig själv. Istället för att jämföra mig med andra.

Mina val idag bygger på vem jag är och hur mina behov och förutsättningar ser ut.

Idag har jag en bra självkänsla inte bara en fasad av självförtroende. Idag vågar jag lita på mig själv och att acceptera mig själv för den jag är. Jag är medlem i facebook gruppen:  Du är bra precis som du är! 

http://www.facebook.com/group.php?gid=208002877640

 Jag har lärt mig att skilja på vad jag önskar skulle se annorlunda ut och vad jag behöver, för att mitt liv ska fungera. Det är inte alltid så att önskan och behov är samma sak.

I dag sätter jag mig själv först. Mår jag bra så orkar och klarar jag mer och då ökar viljan att utvecklas.  Om andra tycker att mina beslut och val är underliga och konstiga, så får det numera stå för dem.

Numera utgår jag ifrån, vad jag mår bra av och vad jag kan påverka i min egen situationer, i det som gäller mitt liv.

Det är detta som min sjukersättning  ger mig. Möjligheten till ett meningsfullt liv med livskvalitet. Ett liv som tillhör mig. 

Jag brukar föra ett inre samtal med mig själv. Jag brukar ställa dessa frågor innan jag prövar eller gör förändringar.

 

• Vill och kan jag göra det här?
• För vems skull gör jag detta?
• Mår jag bra av det?
• vad har jag för egen vinst i en förändring?

För min del har det en stor betydelse att det är mitt  eget val och beslut, Ibland går det åt skogen i alla fall, men då har det åtminstone varit mitt eget beslut och val att pröva eller göra en förändring. Ett sådant nederlag är lättare att hantera än ett misslyckande som  är påtvingat.

 Mina specialintressen är hundträning och Aspergers syndrom.Numera kan jag även lägga till socialt samspel. Alla min intressen och det jag sysslar med utgår från hur det är uppbyggt, "konstruktionen" och att se hur beteende mönstret i det ser ut

För min del handlar det inte alltid om att vara en aktiv del i en gemenskapen, utan att vara en iakttagare.

Jag tillhör nog gruppen som trivs bäst när jag umgås med en i taget eller väldigt många så att jag kan försvinna i mängden.

Mitt behov av ensamhet är mycket stort, en nödvändighet, liksom mitt rörelsebehov. Man kan se mig vandra runt med min hund, men jag känner mig aldrig ensam. Jag behöver min ensamhetstid för bearbeta och återhämta mig.

Allt som jag skriver om på min hemsida, bygger på mina personliga förutsättningar och erfarenheter, att vilja och min egen motivation, för att funger så bra som möjligt.

Detta innebär inte att alla med AS, kan fungera på samma sätt som jag eller att man kan utveckla denna förmåga, genom intensiv trännig, för att utomstående tycker, att man har nytta av detta och att ens liv skulle bli mycket lättare om vi bra kunde.....

Jag kommer att använda mig av två förkortningar i mina texter; AS och NT.

AS = Aspergers syndrom

*NT = neurotypiska, det som är normgivande  för hur det brukar fungera för de flesta människor, "normala tillsvidare" i vardags språk.

 

Du kan även läsa min blogg:

http://aspergersyndromadhd.blogspot.com/

Aspergers syndrom/ADHD och mycket mer...